Att lära sig säga nej är en vanlig rekommendation för att uppnå en mer balanserad tillvaro då ökad press knuffar oss allt närmare randen till psykisk ohälsa. Men det rådet är lättare sagt än gjort …
Plockar upp ett pappersmagasin i hälsogenren. I min enfald lockas jag av en vanlig rubrik som utlovar svaret på hur jag bäst hanterar stress. Stress och press är en del av livet men ibland blir det för mycket av det goda och i ett sånt läge skulle nog många med mig längta efter några effektiva nya rön som lösning på problemet.
Väl framme vid stressartikeln nämns dock endast det jag redan vet. Lagom stress är bra, för mycket stress kan leda till ohälsa, därpå en upprepning av symptom att vara vaksam på och slutligen själva hanteringen: lär dig slappna av – och lär dig säga nej.
Slappna av är en fråga om tid. Är tid en bristvara, vilket ju ofta är själva orsaken till att någon faller in i negativ stress, är avslappning bland det första som får stryka på foten.
Först måste ju alla måsten göras. Eftersom måsten sällan har endast med mig själv att göra påverkas annars inte bara jag vilket osökt leder vidare till att först ”lära sig” säga nej. Ett ord, tre bokstäver. Hur svårt kan det vara?
Men svårt är det. Efter en egen liten analys i frågan kan jag dock avslöja att grundproblemet med att säga nej sällan handlar om vare sig talfel eller konflikträdsla. Dilemmat med att sätta gränser har mer att göra med att samhället har svårt för att respektera ett nej. På många områden är toleransen gentemot den enskilda individens behov av att pausa när det bara blir för mycket, närmast obefintlig. Ungdomar och vuxna av idag kan tydligt ana att ett nej kan få stora konsekvenser.
Som skolsystemet fungerar idag kan det i vissa fall räcka med en dålig dag, ett litet misslyckande eller tillfällig brist på ork, för att ett annars genomgående lysande kursresultat ska nedgraderas markant i slutbetyget. I gymnasiet har det lätt blivit elevens sämsta prestation som gällt i slutändan. Pressen är alltså konstant hög på de unga. Att ”inte räcka till just nu” verkar inte vara inräknat i läroplanen.
Samma problem återfinns inom sporten och kulturen; ett avbrott och du degraderas snabbt från sedd till osedd. För att inte tala om arbetslivet. När du inte orkar så orkar någon annan och risken att bli negligerad, omedelbart utbytt och därmed förbrukad, är hög.
Ett resultat av den låga acceptansen för ordet ”nej” stavas utbrändhet eller andra former av psykisk ohälsa. Det måste därför bli mer självklart i vårt samhälle att ha en dålig dag, en tung period i livet eller bara behov av ett break just nu – i arbetslivet, på fritiden och, kanske framför allt, i grundskola och gymnasium för skolungdomar med höga ambitioner.
Ingela Hellqvist
