Det kom att pratas om lycka på sociala medier idag. En av våra superbästa skådespelare och komiker, Mia Skäringer, uttryckte lycka som ett kväljande ord. ”Vad är det för fel på att bara vara lite glad ibland”. Och jag kände att jag förstod precis vad hon menade …
Ja, för vad ÄR egentligen lycka, den ”lycka” som vi så modernt nuförtiden ständigt ska sträva efter? Livsperfektion? Helst en synlig sådan? (Ja, självklart(!) måste den också vara synlig, för vad är det annars för meningen med vår ”lycka” om vi inte kan visa upp den offentligt i bilder och filmklipp och få mängder av gillamarkeringar?) Men den ständiga jakten på denna typ av lycka, gör den oss inte bara allt mer egocentrerade? Tänk om vi kunde se och finna vår lycka i det lilla, i varje ny dag, i våra barn, i ett leende, i en god bulle … och istället fokusera på att SPRIDA lite äkta lycka, glädje, medmänsklig kärlek, i vrår där till och med den vardagliga lyckan saknas? Med en arm omkring en deppig vän, ett leende mot en som tror sig vara osynlig, helt enkelt att vara en energigivare åt någon som tappat tron på sig själv, eller på livet.
Några dagar innan dagens funderingar kring lycka, gjorde jag ett inlägg på instagram. Ord som kom från hjärtat där och då: ”Smile – it might give someone a reason to live yet another day.”
Jag tror vi ska sluta sträva efter den Lycka som är synonym med livsperfektion och popularitet. Tror hemligheten i livet är att ha fokus på andra. Att släppa taget om perfektionen, stanna upp där jag är just nu och se mina medmänniskor, dela med mig, bära någon annan, lyfta någon annan, stå upp för någon annan, låta min empati få växa, vara generös. Allt efter sin egen förmåga (ingen blir glad av att du låter dig ätas upp). Det skapar lycka i det lilla. Och det lilla ger lycka i det stora. Tror jag. Vad tror du?
