– Jag vet! Jag ska klä ut mig till mamma utan smink!
Kommentaren kläcktes för något år sedan av Älskad Dotter. På skoj, förstås (hoppas jag.) Vi skrattade i alla fall hjärtligt båda två och jag valde att lämna alla vidare spekulationer kring ursprunget till denna ruggiga idé därhän. Bjudna på Halloween-middag var min familj ovanligt engagerade i Halloween detta år. Trots att ingen av oss är särskilt förtjusta i ond, bråd död hade det dryftats blod, huggtänder och skelett hela veckan. Vad vi skulle klä ut oss till kom att bli lite av en motsägelsefullt trivsam familjeangelägenhet. Utklädning är ju riktigt roligt och att klä ut sig till något fult och läskigt är, av någon anledning, lite extra utmanande. (Om det inte bara handlar om att tvätta bort vardagssminket, förstås.)
Men annars är jag inte så mycket för Halloween som jag varje år febrilt försöker hindra från att sammanblandas med finstämda Allhelgona. Tycker liksom inte att de riktigt hör ihop, även om de har ungefär samma ursprung. Allhelgonahelgen som i praktiken blivit en kombination av alla helgons och alla själars dag, är årets bästa tid för eftertanke. En tillbakablickens och perspektivens högtid som ger en ärlig chans att stanna upp mitt i hektisk hösttermin för att ta notis om varifrån vi kommer – och vart vi är på väg. En i kalendern redan avsatt dag för att komma ihåg de människor som gått före och i vars fotspår vi själva nu vandrar; de från vilka vi fått våra särdrag och delvis vår personlighet. De som gav oss oförglömliga minnen som är för alltid levande i våra hjärtan. De vi saknar och önskar, eller längtar efter, att en gång få möta igen …
Det säger sig självt. Mitt i detta göre sig Drakula och alla hans kompisar icke besvär. De kan gärna få titta förbi men, om jag fick bestämma, helst en annan dag. Så, vad klädde jag då ut mig till på middagen? Minnes inte riktigt men minns att jag velade mellan någon figur som står upp för det goda. Som Gandalf. Eller någon riktigt obehaglig en, som Gollum. Men egentligen hade det varit ganska roligt att klä ut sig till en av de obehagligaste figurerna jag vet: Potäten, från Staffan Westerbergs för evigt outplånliga barnprogram Vilse i Pannkakan. Jag kan fortfarande höra den. ”Putt-putt-putt-putt …” Huuuh!
Önskar er alla en riktigt fin Allhelgonahelg!
Fridens liljor!
