Kostsamt vara ”mitt i livet”

BÖRJA SPARA! EFTER FYRTIO BÖRJAR DU KOSTA PENGAR

Att pensionssparandet är viktigt har väl inte undgått någon. För en som i många år jobbat utan kollektivavtal är det som en liten tagg som sitter och skaver men som i alla fall jag försöker negligera. Ja, det är ju fortfarande en hel massa år kvar innan pension gäller just mig. Det löser sig. (Hujedamig, hur ska det gå?) Men jag som precis är på väg in i i medelåldern (vars benämning för övrigt låter mycket äldre och gråare än någon annan ålder under jordelivet) har upptäckt att är det NÅGOT man borde sparat till under sina ungdoms år, så är det just denna! För plötsligt ramlar det nu på en massa kostsamma skavanker som man aldrig hade kunnat drömma om. Åtgärder som kräver sin kosing, om man vill kunna fortsätta ha det liv man är van vid OCH vill slippa tas för 30 år äldre än man faktiskt är.
”Men hjälp så utseendefixerat”, tänker du. ”Lite rynkor är väl inte så farligt.”
Men detta handlar inte om rynkor. Om det bara var rynkor som mitt i livet mejslade sig fram som visdomstecken över ansikte och hals, hade det väl bara varit förenat med stolthet att hamna här. Men ser du, det finns så mycket mer som händer en, strax efter fyllda fyrtio. Och det händer plötsligt. En dag är man bara där.
För mig hände det en tisdag strax efter jul. Sitter och läser en artikel i mobilen och märker plötsligt att jag inte ser(!) om jag inte ökar avståndet mellan telefonen och mina ögon. Dessutom ser texten krokig ut och jag var nu helt säker: JAG HAR FÅTT EN HJÄRNTUMÖR! Samlar mig och går till optikern som ler mild:
– Nå, låt oss boka dig på en undersökning, så att vi kan se vilka styrkor du behöver till dina L-Ä-S-g-l-a-s-ö-g-o-n.
– Jamen, det kom så plötsligt, försöker jag. Och så ser jag ju krokigt också! Det måste väl vara något fel?
Optikern ler i största medömkan.
– Neeej. Just så brukar det bli. Ålderssynthet, kallas det.
Ålders-synthet. Ålders … Det kommer minst att bli ett par läsglasögon. Med all säkerhet progressiva. Eller en operation på Memira. Vad är budgeten på det?!
I samma veva upptäcker jag att Pepsodent White inte längre biter på mina lagom vita tänder som verkar ha mörknat en hel nyans bara sedan igår. Jag röker inte. Dricker kaffe en gång om dagen. Te någon gång ibland. Trots febril borstning har tänderna ändrat ton. Plötsligt ser de ut som om de satt på ett gammalt arkeologiskt skelettfynd. Fastän de bara är 45. Är det rättvist?
Tar mig till tandis och gapar stort: Gööör något!
– Visst, men först måste vi göra en undersökning och ta bort tandsten och fixa till 2:6an och … men titta där! Ligger inte den där 3:4an lite väl distalt?! …”
Inser att jag kommer att vara ruinerad långt innan tänderna ens passerat förberedelsefasen till tandblekning.
Så blev det försommar och dags att visa benen. Bleka är vi allihopa, tänker jag obrytt men när benen blottas upptäcker jag: ett litet ådernät har under vintern blivit till ett stort. Sådant kan förbli endast kosmetiskt men det kan också resultera i både ”kryp” och ”värk” i benen, vad jag har hört. Landstinget står bara för fix av den värsta sorten och riktigt där är jag inte – än. Känns som om det är dags att börja spara. Till detta med.
Varför ges ingen information om vad vi människor kan förvänta oss av de gyllene(?) åren mellan ungdom och pensionär? Varför finns det inga böcker i Hur du klarar medelåldern? Eller ens ett infoblad från landstinget som dimper ner när det börjar bli dags: ”Så förbereder du dig! Allt du behöver veta inför din medelålder: Hälsan, Klimakteriet, Ekonomin.”
Vad mer är att förvänta? Kanske är detta bara början. Vilka fler förändringar av kropp och knopp? Vilka fler jätteutgifter? Borde jag ta ett lån? En sak är säker: tur att jag inte pensionssparar i madrassen, för då hade jag nog inte haft ett öre kvar till 65 …