Små bilder: Kungliga Operans pressbilder. Bakgrundsbilden: ScribLifes egen
För det mesta är livet så där lagom ”eljest” och det är svårt att känna sig så särskilt utvald. Men så plötsligt ÄR man bara där-det-händer!
Igår var det äntligen dags för min och barnens efterlängtade föreställning Alice i Underlandet, på Kungliga Operan i Stockholm. Trots att det bara var en vanlig tisdag fick vi härmed chans att klä oss fina, måla naglarna, locka hår … Vi kom iväg i god tid, körde MOT alla Stockholms köer och fick oss en av få parkeringsplatser precis utanför porten(!) på Kungliga Operan. Trots vår lilla Citroen C3:a kände vi oss som prinsessor när vi steg ur bilen. Solen sken på oss när vi trippade in på Operan, hittade ingången till parkett och placerade oss på våra platser. Endast när en av döttrarna påminde oss om att vi satt mitt under den gigantiska kristallkronan som ju skulle kunna ramla ned vilken sekund som helst, fick jag lite utrymningstvångstankar … Men de försvann i samma minut som föreställningen satte igång!
Alice i Underlandet, balett på Kungliga Operan: en komplett, sagolik, ibland lätt psykedelisk föreställning – enormt vacker, fängslande! Allt perfekt. Minsta lilla min, lilla blick hos varje dansare i den stora ensemblen satt där den skulle. För att inte tala om den fantastisk dekoren. Vi var helt tagna!
STIPENDIUM OCH PRIS TILL ÅRETS DANSARE
Och så pricken över i denna kväll. Som jag sa, ibland är man bara där! JUST på denna föreställning delades Mariane Orlandos stipendium och Operans Balettklubbs pris för Årets Dansare ut, till huvudroll-innehavaren, den fantastiska dansösen Mayumi Yamaguchi, 1:a solist vid Kungliga Baletten. Ett stort grattis till dig!
